Känner mig lite som en klubbad säl. Jag ligger här i soffan och gruvar mig inför årets första träning som närmar sig med stormsteg, två timmar kvar. Var ute med Dumle och Mrsjessie igår och känner mig sådär seg som man har börjat känna sig på äldre dagar efter en lite fylla. Absolut inte dålig på något vis, utan bara seg. Jag vill inte röra mig alls utan bara ligga här i soffan och fläska till mig. Tur att det finns en röst i bakhuvudet som tvingar iväg mig! Hur som så blev det ganska lugnt igår. Vi satt hemma hos mig ganska länge och gick inte till vårt pläjs förrän klockan var runt 00.30. Vet inte riktigt vad som hänt med mig det senaste året men jag tycker inte alls det är lika roligt att gå ut på samma sätt som jag tyckte förr. Då uppskattar jag hellre hemmafester. När man är ute så går det inte att umgås på samma sätt plus att man oftast splittras om man är en större grupp. Äh, jag börjar väl bli gammal helt enkelt. 6 år på krogen fredag, lördag har väl tagit ut sin rätt...
 
När jag var uppe i norr tänkte jag att jag skulle passa på att rensa hjärnan och få lite distans till saker och ting. Jag behövde bestämma mig. Antingen får man satsa eller så lägger man ner. Svårare än så är det väl inte? Men en vecka går fort och jag kan inte säga att jag blev klokare för det, snarare mer förvirrad. Jag har väl vetat lite åt vilket håll det lutat men inte vågat släppa honom eftersom att han verkligen är en bra kille. Jag menar, om man knappt berättar för sina vänner om honom så är det inget bra tecken. Så idag, som en blixt från en klar himmel, serverat på ett silverfat, uppstod en situation som jag använde till min fördel och nu är det över, det lilla som var. Det känns skönt, som om en stor börda har lyfts från mina axlar! Jag förstår inte varför jag gör såhär. Det kommer aldrig att bli något bra av att träffa en person när den berömda magkänslan inte vill infinna sig. Varför kan man inte välja i vem man ska få känslor för? Undra hur det kommer sig att man kan träffa en kille som behandlar en illa, och i honom blir man över öronen förälskad. Sen träffar man en jätte snäll, rar och ödmjuk människa men man känner inget. Varför?