Då var det officiellt. Jag har precis upplevt vinterns första vurpa. Jag var på väg hem från min kvällskurs och gick där i lugnan ro när jag helt plötsligt känner hur fötterna inte längre har kontakt med marken. Konstigt hur mycket man hinner tänka på den nanosekund som det tar innan man ligger där. Jag hann se hela mitt liv passera i en bråkdels sekund. Men det gick ju bra, jag lever fortfarande! Tur att man har en mjuk rumpa som kan dämpa fallet. Upp fort som attan och drog en kik så att ingen såg. Puh! Så pinsamt när sånt händer och man är själv...Bättre när någon är med, då kan man i alla fall skratta bort det.