När arbetskamraterna är på personalfest och julbord, ja då sitter jag på kvälls föreläsning...Idag hade jag opponeringen. Det gick rätt bra faktiskt, men som vanligt var jag sjukt nervös. Jag gillar verkligen inte redovisningar. Blä. Men det är skönt att det här stressmomentet är avverkat. Nästa blir den 10 januari. Då är det tenta dags igen.

Jag satt och slö surfade på skolan idag och av någon anledning lyckades jag hamna i Karolina Lassbos blogg. Mellan 2005 och 2007 skrev hon tydligen en av Sveriges mest lästa bloggar. Jag kan meddela att den är extremt mycket mer underhållande än blondinbellas...Anyway, där skrev hon ett inlägg om singlar över 30 och jag kände mig rätt träffad...trots att jag bara är 28...

"Nästan alla singlar jag träffat som är över 30 och upp emot 40 år gamla har ofta en sak gemensamt. Och detta har jag sett både bland kvinnor och män, dejter som icke-dejter. Såna som aldrig blir nöjda. De förväntar sig att kärleken, när de väl finner den, ska bestå av fyrverkerier, gnistor, sprak och galen eld uppe bland rosa moln. Att de ömsesidigt ska falla pladask för någon och sen är livet en fest för all framtid - eller så länge relationen varar. Och så är det ju inte riktigt.

En klok beteendevetare förklarade för mig redan för väldigt länge sedan att det inte går att förvänta sig några enorma gnistor och sprak av en kärleksrelation i vuxen ålder. Sådan kärlek hör oftast tonårstiden till, och det är detta som dessa ständigt letande singlar inte har förstått. Jag tror att man bara blir riktigt djupt förälskad en eller ett fåtal gånger i livet, och det är i tonåren. Sen blir man mer och mer avtrubbad, antingen direkt efter att den stora första stormförälskelsen har tagit slut, eller med åren. I vuxen ålder får man istället leta efter någon som det funkar med rent praktiskt, socialt och som man är attraherad av. Allt annat är att ha orimliga krav och förväntningar.

Nu kanske detta låter cyniskt och kallt från min sida, men det är ju så det är. Det är nog väldigt få människor som upplever stormförälskelse i vuxen ålder, kanske en på tusen. Och den där galna, glada nyförälskelsen vet vi ju alla att den oftast mattas av efter ganska kort tid ändå. Sen är det vardag igen - som måste funka rent praktiskt, socialt och förhoppningsvis med attraktion. Den sprakande kärleken ser vi dock dagligen genom film, TV och i böcker, och det kan vara därför som de ständigt sökande singlarna tror att sådant går att uppleva på riktigt, även i vuxen ålder. Men detta finns ju bara i låtsasvärlden."

Det är nog faktiskt så, att man väntar på något som faktiskt inte finns. Jag har insett att jag kanske inte ska vara så snabb på att dissa folk. Det känns ibland som att jag överhuvudtaget inte ger folk en chans om jag inte känner det där lilla extra dag ett. Det kanske är sånt som växer fram med tiden. För när jag tänker efter så har jag aldrig blivit intresserad av någon sådär på en gång...Men det är klart, något form av intresse måste ju finnas där från början annars är det väl ingen ide?

Jag har i alla fall kommit fram till att jag faktiskt kan dejta en person någon månad, sen om saker och ting inte utvecklas så är det väl bar att lägg ner projektet, inte hela världen, då har jag ändå gett det en chans. Jag har vissa tendenser till att drabbas av panik på en gång...ser hela min framtid 15 år framåt...gillar jag inte vad jag ser så skiter jag idet...bara för att man träffar någon behöver ju inte det innebära barn och giftermål. Eller dumpa före man själv blir dumpad, det är också en teori....det handlar nog i grund och botten att man inte vill blotta sig själv, visa sig sårbar och bli dumpad Usch, jag är så knäpp ibland. Vågar man aldrig så vinner man inte heller har jag hört...

Detta ska faktiskt vara mitt nyårs löfte. Jag ska lära mig dejta utan att få panik och leta fel! =)

Någon hade skrivit en kommentar till hennes blogg inlägg, att man behöver tre kärlekar i sitt liv: Passionen, Pappan och Livskamraten och att vi kanske gör misstaget att tro att alla ska vara passionen hela tiden. Det kan nog vara så. Är det på det här visets så har jag haft passionen, då är det bara pappan och livskamraten som fattas då.........